Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘etik’ Category

Nu växer kritiken mot Aftonbladet för publiceringen av uppgifterna kring Sven Otto Littorin. Det mesta handlar om huruvida Littorin själv dementerat sexköp eller inte. En minst lika intressant fråga är hur mycket Aftonbladet haft på fötterna innan man publicerade. Kan det helt enkelt vara så att man gått på en mina? Att ”Anna” gjort detta med ett bestämt politiskt syfte?

Mycket har skrivits i Littorinaffären, men få har refererat till ett par bloggar som tidigt tog upp några stora frågetecken i storyn.

Bloggen Anybodys Place skriver bland annat:

Anna 30 år, som under drygt ett år hade en annons på flera nätsajter och påstår sig ha sålt sex till Sven Otto Littorin hösten 2006 .. hon slutade med sexhandeln bara några månader senare.
VARFÖR sparade hon alla uppgifter, adresser och kontakter med sina torskar .. när hon under flera år efteråt fick psykologhjälp för att bearbeta sin svåra tid??
Har hon SAMMA dator i dag som för fyra år sedan när hon var så illa ute ekonomiskt att hon tvingades prostituera sig?? Eller gjorde hon sig besväret att föra över ”torskregistret” till en ny dator???
Har Aftonbladet kollat NÄR det telefonnummer som Sven Otto Littorin hade för mer än 3 år sedan lades in i Annas dator?? Det borde ju vara en enkel sak för en tidning som har en hel avdelning med datagenier?
Har Anna kunnat redogöra för klädsel, utseende och beteende hos alla män hon sålt sex till .. eller var det bara ”Peter” som gjorde ett så bestående intryck, att hon minns hans klädsel in i minsta detalj .. fyra år senare??

Bloggen medborgarperspektiv är inne på samma spår i sitt inlägg:

Om den prostituerade skriver Medborgarperspektiv bland annat:

Hon ska också ha sparat mängder av uppgifter om de flesta av sina kunder på sin gamla dator. Det ska bland annat innefatta e-mail konversationer och telefonnummer. Aftonbladet skriver att bland kunderna finns flera direktörer och andra kända personer.

Då kan man fråga sig vad syftet med detta var, från en som uppenbarligen prostituerade sig ”tillfälligt” i en besvärlig ekonomisk situation? Var det att senare på något sätt utnyttja dessa uppgifter mot personerna i fråga?

Medborgarperspektiv skriver också:

Än mer underligt bli det när man läser de skäl som ”Anna” ska ha angett som förklaring på varför hon valt att kontakta Aftonbladet. Aftonbladet skriver att hon i samband med att ha läst om den tidigare polischefen Göran Lindberg ska ha upprörts över hur män med makt utåt ger sken av att stå för en sak, men i verkliga livet agerar helt tvärtom.
Det låter ju på pappret som ett sakligt skäl, men varför valde hon och Aftonbladet att enbart fokusera på Sven Otto Littorin? Det fanns ju ett flertal direktörer och andra kända personer bland hennes stamkunder och som hon rimligen borde ha betydligt säkrare uppgifter om i sin dator än denna ”Peter” som hon bara har träffat en gång!

Nu är det dock inte enbart mer eller mindre anonyma bloggare som kritiserar publiceringen. Sundsvalls Tidnings ledarsida den 15 juli kommenterar affären under rubriken Skyldig utan dom och avslutar ledaren med dessa tänkvärda ord:

Däremot är det ytterst tveksamt om Aftonbladet borde ha publicerat denna historia där ord står mot ord. Där det finns uppenbara krafter som vill svartmåla den anklagade. För Littorin kan aldrig bli frikänd eller fälld, bara dömd i allmänhetens ögon.

Expressen skriver:
Bandindspelning bevisar att Littorin talade sanning om dementin.

Även Sofia Mirjamsdotter (Mymlan) kommenterar. Hon har även kommenterat några av de tidigare inläggen i sitt inlägg #littoringate

[Uppdaterad]

Nyhetskanalen.se skriver att Littorin-skandalen kan fälla Aftonbladet.

Ola Nordebo, politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren är starkt kritisk till mediedrevet i Littorin-affären. In sin ledare Förr eller senare lyfter ett mediedrev en Pyrrhustrofé skriver han bland annat:

Och därför känner jag också avsmak, som alltid när de går, inför tonfallet i, attityden bakom och den pompösa självrättfärdigheten hos dreven. Det har inte med eventuell sanningsgrad i deras kärnpåståenden att göra. Ett drev kan ha korrekt budskap och ändå till sin form, sina värderingar och sitt uppträdande vara osmakligt.

Före detta SVT-medarbetaren Bengt Ericsson skriver i sin blogg under rubriken :

Aftonbladet journalistikens Vuvuzela?

De ”bevis” bladet presenterat består av en dator som man fått, eller köpt sig, tillgång till. Den sägs innehålla en adresslista där Littorins gamla mobilnummer finns med. Utöver datorn finns en vittnesutsaga från en kvinna som sålt sexuella tjänster till en kille i slipover som kallat sig “Peter”, som hon senare tyckt sig känna igen som Sven-Otto Littorin… Jag tvivlar på att ens van der Kwast skulle ha vågat sig på ett åtal med bara detta i bagaget.

Read Full Post »

Vad skulle du säga om din nyss inköpta bok helt plötsligt bara gick upp i rök, samtidigt som du fick ett ursäktande sms från din bokhandel?

Nej, naturligtvis går det inte i den analoga världen, men i den digitala är det fullt möjligt. Det är just vad Amazon.com har gjort och därmed råkat i onåd hos användarna av läsplattan Kindle.

När man upptäckte att man distribuerat en upplaga av en bok man inte hade rättigheten till i USA, så raderade man den från användarnas läsplattor!

Med den trådlösa teknik som Kindle använder är det fullt möjligt för Amazon att gå in på alla de läsplattor man sålt och radera valda delar av innehållet. Att användarna blev upprörda är lätt att förstå.

Då hjälper det inte att Amazons CEO Jeff Bezos i en blogg förklarar att så borde man inte gjort. Skadan var redan skedd och en hel del badwill inkasserad hos Amazon.

Läs artikeln av Peter Cohen: Do we really want vendor lock-in with e-book readers?

Read Full Post »

Första reaktionen på Humanisternas kampanj ”Gud finns nog inte” är att tiga ihjäl eländet. Vem bryr sig egentligen vad de tycker och för vem propagerar de? Är det den gamla marxistiska doktrinen om att ”Religionen är ett opium för folket” man vill damma av?
Det värsta är dock det så kallade test som finns på deras kampanjwebb.

När jag som bäst funderade på detta så kom ett svar från oväntat håll. I senaste numret av Resumé har chefredaktör Viggo Cavling, kommenterat humanisternas kampanj i en ledare med rubriken ”Gud behövs i reklamen”.

Han ger visserligen credit till Humanisterna för en smart kampanj som visar att inget är heligt.  (Naturligtvis gäller det även humanisterna, som precis som många religioner, tror sig sitta inne med hela sanningen).

Viggo Cavling skriver inledningsvis:

”Det finns bara ett enda problem med kampanjen. En värld där ingenting är heligt är inte värd att leva i. En värld där vi inte tror att det finns någonting som är större än oss själva är så förbannat fattig.”

Han refererar också till ett intressant samtal med Björn Ranelid, som med sitt övertygande sätt att formulera sig, deklarerar sin tro på en högre makt.

Cavling konstaterar:

”Det faktum att vi kan gå, andas, älska och göra, reklam kan inte bara vara en slump, ett resultat av biologiska mutationer för miljontals år sedan. Det måste finnas något mer. Något större än det rationella.”

Humanisternas kampanj har resulterat i att en ny blogg med namnet Gudfinnsnog.nu har startats. Adressen  Gudfinnsnog.se, var redan upptagen. Den är inte aktiv men registrerades i mars av Humanisternas ordförande, Christer Sturmark (!).

Intressanta reflektioner kring Humanisternas kampanj finns även på Nina Åkestams blogg. Hon skriver bland annat om den test med 15 frågor på Humanisternas sajt som ska visa hur religiös man är:

”Eftersom testet är ungefär lika opartiskt som en skenrättegång i Nordkorea, kommer de allra flesta människor att få reda på att de inte alls är religiösa för att sedan raskt uppmanas att gå med i Humanisterna eller i alla fall donera en slant till rörelsen.”

Hon skriver också:

”Jag tror att Humanisterna gör två fel. Det första är att de kampanjar mot något istället för för något. Då väcks alltid mer frågor än svar. Det andra är att de kampanjar emot något som inte är ett problem.”

Även Dagen refererar till ett antal bloggar som tar upp det oetiska i testet.

Jag började själv gå igenom testet, men slutade efter ett tag när jag märkte hur oetiskt hela testet var upplagt. Humanisternas livssyn är tydligen lika svart-vit som en del andra renläriga trosåskådningar.

Se gärna debatten i SVT mellan Humanisternas Christer Sturmark och Chefredaktören för Dagen, Elisabeth Sandlund och debatten mellan Siewert Öholm och Christer Sturmark i SVT. Den senare är längre och mer uttömmande.

På SVT kan man naturligtvis inte se dessa program i repris. Tur att YouTube finns. Många har tittat och kommenterat. Ett av inläggen konstaterar att Sturmark talar emot sig själv angående hur många troende det finns i Sverige. Först refererar han till en undersökning som säger att det endast är 20 procent av svenska folket som tror på en Gud.

Därefter en annan undersökning som säger att 28 procent av egen fri vilja skulle ansluta sig till Svenska kyrkan, om det var ett alternativ istället för att döpas in som barn. Alltså 28 procent – plus alla frikyrkor, andra högkyrkliga samfund, muslimer etc.

Det verkar inte som om enkel matematik är Sturmarks bäst gren precis. Humanisterna har 5.000 medlemmar (enligt Sturmark) och ökningstakten lär nog inte bli så stark på grund av den här kampanjen. Det får nog en helt motsatt effekt. Den aktiverar folk att tala om sin livsåskådning och eventuella tro, och då har den ju trots allt haft en positiv effekt.

Viggo Cavling har helt rätt:

”Det måste finnas något mer. Något större än det rationella.”

Read Full Post »

[Uppdaterad]

”Vi måste lyssna mer på kunderna, vi måste förstå att ungdomarna faktiskt har övergett papperstidningen.” Lars Johansson, chefredaktör Helsingborgs Dagblad.

Att bjuda in SJF-basen Agenta Lindblom Hultén till måndagens PK-debatt i Helsingborg var ett stort misstag. En representant för en organisation som i åratal varit en av medievärldens mesta bakåsträvare. Att tro att hon skulle kunna tillföra något till en debatt om branschens framtid var ett stort misstag.

”Bör vi sälja oss mer?” var ämnet för debatten. Men Lindblom Hultén envisades med att branschen har nog med pengar för att skapa bättre journalistik.

Genom att bjuda in SJF-basen så kantrade debatten till att handla om  medieföretagens undangömda vinster. Mer än halva debatt-tiden slösades bort i onödan.

I övrigt debatterade Medievärldens chefredaktör Anders Ahlberg (som talade sig varm för papperstidningen) med Stefan Hyttfors, från PR-byrån Wenderfalk (som sa att nätet är enda säkra framtiden) om var medieföretagen skulle satsa, på nätet eller på papper. Och där hade ju Lindblom Hultén inget att tillföra, förutom att likt Jan Guillou ge en yvig släng åt alla bloggare som en tandlös skara som inte kan bära god journalistik (suck!).

Tyvärr var nog Stefan Hyttfors närmast sanningen när det gäller branschens framtid när han konstaterade att: ”För varje dag med nuvarande affärsplan så lever ni vidare utan de åtgärder som ni måste vidta. Det betyder att ni har förlorat ännu en dag …”

Lars Johansson, chefredaktör på Helsingborgs Dagblad avrundade debatten med att bland annat konstatera att:

”Det är kris i branschen … även om vi ger bort tidningen gratis är det många som inte vill ha den. Vi är ”out of business” om fem år om vi inte lyssnar mer på Stefan. Jag tycker själv att vi gör en av landets bästa lokaltidningar, men det räcker inte. Folk vill inte betala för den ändå, de vill ha något annat.
Jag tror som Anders att papperstidningen kan överleva ett antal år till, men den kommer inte att se ut som i dag. Vi måste lyssna mer på kunderna, vi måste förstå att ungdomarna faktiskt har övergett papperstidningen.”

Så långt PK-debatten.

Tyvärr har Lars Johansson rätt, men inte bara ungdomarna överger papperstidningen. I mina senaste två föreläsningar föregående vecka i Fredrikstad ochUleåborg hade jag med nedanstående graf. Den visar tydligt vart papperstidningsbranschen är på väg.

Utvecklingen av dagstiodningsläsare i Sverige

Siffrorna är hämtade från Dagspresskollegiet och visar att från 30 år och neråt i ålder så överger man papperstidningen i snabb takt. Är inte detta en varningsklocka så undrar man vad som ska väcka branschen!

Visst, som det sas i debatten ”God journalistik behövs och kan till och med vara säljande”. Men som Lars Johansson konstaterade, ”… läsarna vill ha något annat.” Något som de flesta redaktioner uppenbarligen inte vill ge läsarna.

Det är egentligen ganska enkelt. Samla ett antal fokusgrupper och låt läsarna sätta agendan. Fråga inte! Bara lyssna!

Har själv genomfört ett antal sådana de senaste månaderna. Det är mycket intressant.

Om redaktionen kommer att lyssna och lära? Ja, annars är det kört. Annars blir det som i framtidsscenariot Epic 2015 (som faktiskt skapades för 4-5 år sedan).

Vill du höra hela debatten så har Joakim Jardenberg publicerat en video här.

Även Sölve Dahlgren kommenterar PK-debatten bland annat det avsnitt som handlade om sponsrad journalistik:
”SJF-bossen Agneta Lindblom-Hulthén visar att facket sällan befinner sig i verkligheten utan i någon parallell värld där löneutrymmet är obegränsat.”

[Uppdatering]
Joakim Jardenberg, fick ett par mycket underliga kommentarer angående PK-debatten.
”Om det där med debattklimat och kommentarer”

Read Full Post »

Karin Lindell skriver på medievarlden.se om seminariet ”Det goda samtalet” i Karlstad. Rubriken är Inte journalist – utan berättare. Vilket syftar på ett uttalande av Göran Zachrisson, golfkommentator i tv.

Jag älskar Göran Zachrissons lågmälda berättande i tv. Det ger golfsändningarna en ny dimension. Jag skulle önska att fler journalister tog efter, men istället sa: ”Jag är journalist och berättare”.

Bara att ämnet tas upp är ett hälsotecken. Jag har sagt det förrut och upprepar det gärna. Den goda berättelsen är journalistikens framtid. Tyvärr har journalistutbildningarna, främst de mycket akademiskt inriktade i Stockholm och Göteborg, strömlinjeformat studenterna att bli allt för könlösa i sitt skrivande. Med en förment objektivitet som hinder blir nyhetsrapporteringen tråkig och oengagerad.

De svenska dagstidningarna har för få berättare. Vi måste få fler som jobbar på det sätt som Karin Lindell beskriver i sin artikel.

”Att lyssna till deltagarna i Det goda samtalet, det nu pågående seminariet i Karlstad,  till dessa journalistiska lyssnare och sökare, de som hyllar och tar sig tid till samtalet och den goda berättelsen, känns allt igenom inspirerande,” skriver Karin Lindell.

Själv har jag en klar favorit i detta sammanhang, en skribent där hemmavid. Nämligen Susanne Holmlund. Kulturredaktör på Sundsvalls Tidning. Fängslande och engagerade  texter som gör att man läser till slutet.

Jag har dessutom vid ett par tillfällen nyligen haft förmånen att se hur hon arbetar. Lågmält lyssnande, tar sig tid att reflektera och komma  med relevanta följdfrågor. Alltid med ögonkontakt med den intervjuade, hela tiden hon antecknar. En unik teknik som skapar ett förtroende hos den hon pratar med.

Motsatsen är en radiojournalist som jag numera tar för vana att koppla bort när jag hör henne. Alltid med facit i hand och färdigformulerade frågor. Om inte intervjuoffret svarar som förväntat så framhärdar hon ändå i sina försök till provocerande frågor.

Jodå, den typen av journalister finns på tidningarna också. De som alltid ska ha någon form av ”under-dog-perspektiv”. De som utgår från att intervjuoffret har något att dölja och måste klämmas åt. Sådana skribenter skrämmer inte bara bort intervjupersoner som sedan vägrar ställa upp, de skrämmer också bort läsarna.

Relaterade artiklar:
Finns den objektiva journalistiken?

Om den berättande och ibland oväntade vinklingen.

Read Full Post »

Varför ska insändare vara anonyma?

Frågan dök upp i en av vårens fokusgrupper på Sundsvalls Tidning.

Deltagaren menade att det är fegt att inte stå för sina åsikter och att det ofta blir smutskastning och onyanserade inlägg när insändarskribenter tillåts vara anonyma.

Vad säger ni om det ni som är debatt- och insändarredaktörer på våra svenska tidningar?

Jag vet vad svaret blir:

”Ja, men vi har ju namn, adress och telefonnummer eller epostadress på den som skriver”.

… och hur ofta kollar att personen verkligen finns?

”Det hinner vi inte,” blir oftast svaret.

Att detta med att kolla källan när det gäller insändare inte fungerar, det vet jag med säkerhet. Jag har själv testat några gånger med falskt namn och adress. Någon reaktion? Inte alls!

Vi slår oss alltid på bröstet när det gäller vikten av att kolla källan, men hur många gör det i verkligheten. Särskilt nu när allt går så snabbt på nätet.

Nu har debatten nått medievarlden.se i samband med en artikel om maktkampen på Hallands Nyheter och Hallandsposten.

Efter ett par kritiska inlägg kring rapporteringen verkar det som om Anders Ahlberg ilsknar till. Han skriver:

Ska det vara så svårt att driva en renhårig, rak debatt? Om man ska kritisera namngivna personer får man ha så mycket ryggrad att man gör det under eget namn.

Han får medhåll i ett inlägg av signaturen Sucko:
Du har rätt Anders, anonymitet är fegt och ryggradslöst. Men alla är inte så fina att de gillar öppen debatt och valet att skriva under signatur är också ett mått på takhöjden på en arbetsplats.
Ja, just det. Ironiskt eller hur? Den som kritiserar anonymiteten skriver själv inlägg med en feg signatur …
Jag har skrivit om detta förrut, i samband med inlägg med mycket tvivelaktigt innehåll bland annat på Resume.se. Där stank debatten så mycket att man tvingades till saneringsåtgärder i form av inloggning för att hyfsa debatten.
(Tyvärr har mitt inlägg med länkar försvunnit i samband med övergången till publiceringsystmet Polly-Polly).
Den relevanta frågan är: Borde vi inte på vår branschwebb medievarlden.se kunna ha en debatt med öppna kort? Det vill säga inga fega anonyma bidrag.
Kanske borde vi också överväga detta steg för insändarsidorna på tidningarna.
Visst, det kan finnas lägen där man av ren självbevarelsedrift då hellre håller tyst än att skriva en insändare undertecknad med sitt namn. Men om det är på den nivån kanske man istället ska lämna vidare uppgifterna till en reporter på Medievärlden och få en opartisk bedömning om frågan är intressant att ventilera i spalterna.
Anonyma inlägg på nätet har blivit en het fråga.

Anonyma meddelanden mindre värda

Det är en av rubrikerna i samband med Internetdagarna 09.

Här är ett annat inlägg i ämnet:

Intranätforum spårade ur – anonymitet stoppas.

På bloggen Webbrådgivaren.

Utan tvekan blir det här ett större och större problem. Vi behöver inte slänga igen dörren till debatten, men det kanske är dags att städa lite i rabatten?

Läs även: Här modereras sajternas kommentarer.

Read Full Post »

Jan Helin mikrobloggar om svåra publiceringsbeslut.

Jan Helin mikrobloggar om svåra publiceringsbeslut.

Att SSBD (Samesamebutdifferent.se) har bäst koll på vad som händer inom mediabloggarna är knappast någon nyhet. Nytt bevis för detta kom i går natt när Sofia publicerade en Twitterdiskussion där Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet mikrobloggar om ett svårt etiskt beslut. Ni kan läsa Jan Helins fortsatta twittrande här.

Det handlar om den för mord misstänkte barnläkaren, hur man ska hantera uppgifter i hennes blogg och om man ska publicera bilder på graven där barnet ligger.

Sofia (alias Mymlan) är lyrisk över denna transparens från en chefredaktör på en kvällstidning. Och visst är det överraskande och nytt och framförallt något som kan visa vägen för många kollegor.

Tyvärr är det väl ändå så att den här öppenheten än så länge mest når oss branschfolk som läser SSBD och som har rätt Twitter-kontakter etc. Men det är en bra början och nästa gång diskussionen kanske rullar runt på Facebook. Men då var det ju det där med konkurrensen förstås, att inte öppna sig för mycket för konkurrerande tidningar. Där är ju egentligen det stora dilemmat när det handlar om öppenhet/transparens i vad redaktionerna gör …

Precis som det var för inte så länge sedan på webben. Nej, nej, inget på webben förrän det gått i tidningen.

En annan sak som SSBD uppmärksammar är Dagens stasning på tjänsten NewsMatch. En tjänst som länkar till artiklar i andra tidningar kring samma ämne som Dagen själva skriver om. ”Nu skickar tidningen Dagen läsarna till sina konkurrenter” skriver webbredaktören Emanuel Karlsten.

” Så här borde alla svenska tidningar göra,” skriver SSBD och fortsätter:  ”… det är bara att än en gång gratulera tidningen till att vara bland de första med det bästa och senaste. Här kan du se ett exempel på hur det fungerar.

Dagenartikel med hänvisning till andra tidningars artiklar i samma ämne

Dagenartikel med hänvisning till andra tidningars artiklar i samma ämne

Read Full Post »