Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘debatt’ Category

Från den 25 augusti (2010) upphör jag med att publicera nya inlägg på den här sidan. Men sidan med alla sina inlägg och kommentarer kommer naturligtvis att finnas kvar och nya kommentarer kommer att publiceras och eventuellt kommenteras av mig

Jag avslutar den aktiva publiceringen här av tre anledningar, dels vill jag bredda mitt bloggande, dels kommer jag inom ett år, i juni 2011, att lämna Sundsvalls Tidning och gå vidare till nya uppgifter, dels vill jag satsa helt på min nya privata blogg Boströms Blogg. Där blir det en mix av medienytt, mediefunderingar och vardagsliv kopplat till vad som händer i närområdet och omvärlden.

Välkommen till min nya vardag i Boströms Blogg.

Read Full Post »

Nu växer kritiken mot Aftonbladet för publiceringen av uppgifterna kring Sven Otto Littorin. Det mesta handlar om huruvida Littorin själv dementerat sexköp eller inte. En minst lika intressant fråga är hur mycket Aftonbladet haft på fötterna innan man publicerade. Kan det helt enkelt vara så att man gått på en mina? Att ”Anna” gjort detta med ett bestämt politiskt syfte?

Mycket har skrivits i Littorinaffären, men få har refererat till ett par bloggar som tidigt tog upp några stora frågetecken i storyn.

Bloggen Anybodys Place skriver bland annat:

Anna 30 år, som under drygt ett år hade en annons på flera nätsajter och påstår sig ha sålt sex till Sven Otto Littorin hösten 2006 .. hon slutade med sexhandeln bara några månader senare.
VARFÖR sparade hon alla uppgifter, adresser och kontakter med sina torskar .. när hon under flera år efteråt fick psykologhjälp för att bearbeta sin svåra tid??
Har hon SAMMA dator i dag som för fyra år sedan när hon var så illa ute ekonomiskt att hon tvingades prostituera sig?? Eller gjorde hon sig besväret att föra över ”torskregistret” till en ny dator???
Har Aftonbladet kollat NÄR det telefonnummer som Sven Otto Littorin hade för mer än 3 år sedan lades in i Annas dator?? Det borde ju vara en enkel sak för en tidning som har en hel avdelning med datagenier?
Har Anna kunnat redogöra för klädsel, utseende och beteende hos alla män hon sålt sex till .. eller var det bara ”Peter” som gjorde ett så bestående intryck, att hon minns hans klädsel in i minsta detalj .. fyra år senare??

Bloggen medborgarperspektiv är inne på samma spår i sitt inlägg:

Om den prostituerade skriver Medborgarperspektiv bland annat:

Hon ska också ha sparat mängder av uppgifter om de flesta av sina kunder på sin gamla dator. Det ska bland annat innefatta e-mail konversationer och telefonnummer. Aftonbladet skriver att bland kunderna finns flera direktörer och andra kända personer.

Då kan man fråga sig vad syftet med detta var, från en som uppenbarligen prostituerade sig ”tillfälligt” i en besvärlig ekonomisk situation? Var det att senare på något sätt utnyttja dessa uppgifter mot personerna i fråga?

Medborgarperspektiv skriver också:

Än mer underligt bli det när man läser de skäl som ”Anna” ska ha angett som förklaring på varför hon valt att kontakta Aftonbladet. Aftonbladet skriver att hon i samband med att ha läst om den tidigare polischefen Göran Lindberg ska ha upprörts över hur män med makt utåt ger sken av att stå för en sak, men i verkliga livet agerar helt tvärtom.
Det låter ju på pappret som ett sakligt skäl, men varför valde hon och Aftonbladet att enbart fokusera på Sven Otto Littorin? Det fanns ju ett flertal direktörer och andra kända personer bland hennes stamkunder och som hon rimligen borde ha betydligt säkrare uppgifter om i sin dator än denna ”Peter” som hon bara har träffat en gång!

Nu är det dock inte enbart mer eller mindre anonyma bloggare som kritiserar publiceringen. Sundsvalls Tidnings ledarsida den 15 juli kommenterar affären under rubriken Skyldig utan dom och avslutar ledaren med dessa tänkvärda ord:

Däremot är det ytterst tveksamt om Aftonbladet borde ha publicerat denna historia där ord står mot ord. Där det finns uppenbara krafter som vill svartmåla den anklagade. För Littorin kan aldrig bli frikänd eller fälld, bara dömd i allmänhetens ögon.

Expressen skriver:
Bandindspelning bevisar att Littorin talade sanning om dementin.

Även Sofia Mirjamsdotter (Mymlan) kommenterar. Hon har även kommenterat några av de tidigare inläggen i sitt inlägg #littoringate

[Uppdaterad]

Nyhetskanalen.se skriver att Littorin-skandalen kan fälla Aftonbladet.

Ola Nordebo, politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren är starkt kritisk till mediedrevet i Littorin-affären. In sin ledare Förr eller senare lyfter ett mediedrev en Pyrrhustrofé skriver han bland annat:

Och därför känner jag också avsmak, som alltid när de går, inför tonfallet i, attityden bakom och den pompösa självrättfärdigheten hos dreven. Det har inte med eventuell sanningsgrad i deras kärnpåståenden att göra. Ett drev kan ha korrekt budskap och ändå till sin form, sina värderingar och sitt uppträdande vara osmakligt.

Före detta SVT-medarbetaren Bengt Ericsson skriver i sin blogg under rubriken :

Aftonbladet journalistikens Vuvuzela?

De ”bevis” bladet presenterat består av en dator som man fått, eller köpt sig, tillgång till. Den sägs innehålla en adresslista där Littorins gamla mobilnummer finns med. Utöver datorn finns en vittnesutsaga från en kvinna som sålt sexuella tjänster till en kille i slipover som kallat sig “Peter”, som hon senare tyckt sig känna igen som Sven-Otto Littorin… Jag tvivlar på att ens van der Kwast skulle ha vågat sig på ett åtal med bara detta i bagaget.

Read Full Post »

Bästa Anna,

Du är ju en intelligent och kreativ person som verkligen har rört om i grytan sedan du kom till TU. Dessutom insiktsfull och trevlig att prata med även om vi inte alltid haft samma åsikter om alla sakfrågor. Därför är det med stor förvåning jag läser den nu publicerade artikeln på TU.se och i Dagens Media.

Självklart är det glädjande med den uppgång i annonskonjunkturen som vi nu kan se, men att tro att den uppgången löser dagspressens problem är verkligen att stoppa huvudet i sanden. Den fråga vi direkt bör ställa oss är istället ”Hur länge kan vi upprätthålla annonsörernas intresse när upplagorna är ständigt vikande”.

Här konkurrerar vi inte enbart om kundernas pengar, utan lika mycket om deras tid. Fler och fler väljer bort papperstidningen därför att de får nödvändig information och nyheter i andra kanaler. När till och med min tidigare kollega här på ST, Sofia Mirjamsdotter, chockerar sina gamla arbetskamrater med att säga att hon inte abonnerar på någon dagstidning längre, då förstår du kanske att det är något som händer därute i landsorten. En revolution var beskrivningen när frågan var uppe på ett seminarium nyligen i vårt mediecenter.

Utvecklingen av dagstidningsläsare i Sverige

Om kurvorna i detta diagram (källa: Dagspresskollegiet, JMG, Göteborgs Universitet) fortsätter i samma branta takt neråt måste vi planera för ett liv efter papperet.

Den här utvecklingen kan säkert dina framtidsspanare på TU bekräfta. Annars är du välkommen på studiebesök ute i verkligheten så ska vi beskriva problemen för den lokala dagstidningen.

Ett annat problem är den centralisering som pågår, där vi allt mer tappar det lokala fokuset. Det illustreras väl genom problemen i Promedia, (se artikel i Resume, ”Promedia i kris”. Samma utveckling sker nu inom Mittmedia, där för den lokala närvaron så väsentliga funktioner som Kundtjänst ska centraliseras till en ort och där den nya IT-organisationen är styrande i stället för stödjande.

Så annonskunjunkturen är inte enda problemet.

Något som ytterligare förvånar i din och Fredrik Rogbergs debattartikel i Dagens Media är den raljanta tonen mot ”dagspressantagonisterna” och när ni avslutar med ”Dödgrävarna kan gå hem”. Vilka är dessa antagonister och dödgrävare? Är det de som liksom jag pekar på andra utvecklingsmöjligheter för våra medieföretag?

Som du säkert vet hör jag knappast till dem som dissar papperstidningen, tvärtom jobbar jag dagligen för att stärka tidningens position och ser fram emot de möjligheter som vår nya tryckpress kommer att ge oss nästa år. Men vi måste ändå vara realister. Förutsättningen för tidningarna kommer att förändras drastiskt de närmaste åren. Vissa tidningar kommer att tvingas gå ner i periodicitet andra kanske blir gratistidningar etc. Och då måste vi ha välutvecklade alternativa distributionsformer.

En av de första gångerna vi träffades efter att du tillträtt som vd för TU så diskuterade vi namnet på organisationen – Tidningsutgivarna. Jag menade att ett namnbyte borde vara på sin plats – ett namn som bättre speglar det som TU ska, eller borde syssla med, alltså inte enbart ”gammaldags papperstänkande”. I Norge heter TU:s motsvarighet Mediebedrifterne, men ett namnbyte måste ju också följas av en ändrad inriktning på verksamheten. När jag tittar igenom TU:s webb så ser jag väldigt lite om affärsutveckling i nya kanaler. Visst trendspaning är bra, men hur skapar vi de nya lösningar som alla i branschen suktar efter? Ska vi i fortsättningen istället åka till Internetdagarna eller Sweden Social Webcamp för att få de nya goda idéerna?

För övrigt, tråkigt att du sticker på semester när det hettar till i debatten. Men jag hoppas att det finns något bra internetcafé där du är i solen och värmen så du kan följa vad som händer på hemmaplan. Och missa absolut inte Jocke Jardenbergs inlägg ”Tidningsutgivarna levererar falska förhoppningar”. Bättre kan de knappast uttryckas. Synd bara att ert synsätt får Jocke att lämna organisationen. Han är verkligen en sådan person som behövs som blåslampa i häcken på trötta tidningsorganisationer.

Hoppas du får en skön semester så att du kan fokusera på de verkliga utmaningarna när du kommer hem.

Svenåke Boström
medieutvecklare, Sundsvalls Tidning

Read Full Post »

[uppdaterad, se sista stycket]

Ett gäng kulturproffs (tycker dom själva) har dragit igång sajten Kulturskaparna.com. För att få uppmärksamhet kring sina aktiviter har man lyckats placera en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt under rubriken
Stort stöd för upphovsrätt på nätet. Tveklöst anser dig sig själv förmer än alla amatörer i kulturfloran.

Bland undertecknarna finns Pelle Kronestedt, ordf Svenska fotografers förbund och Agneta Lindblom Hulthén, ordf Svenska journalistförbundet.

OK, ”bloggstorm” kanske är att ta i, men det verker inte vara många utanför den inre kretsen som håller med. Rösterna emot deras resonemang är starkare. Här är några exempel.

SvD:s egen Anders Mildner sågar dem jäms med fotknölarna i sitt inlägg:
Den slutliga självmarginaliseringen
Han skriver bland annat:
Vem är en författare i en tid där alla kan ge ut sina egna böcker?
Vem är filmare i en tid där alla filmar?
Vem är fotograf i en tid där alla tar bilder?
Vem är kompisitör i en tid där alla spelar in musik?
Och så vidare.

Och fortsätter …

Det är inte utan att man läser inlägget med viss trötthet. Har vi verkligen inte kommit längre?
Det svar som lades upp strax efter publiceringen, förklarar egentligen allt som företrädarna för den nya sammanslutningen inte har förstått.
Läs hela inlägget, det här är veckans måsteläsning.

Gruppen har en gammalmodig och begränsad syn på kulturskapare. Man kan se dem som kulturkapare skriver Oscar Swartz  i sitt blogginlägg Kulturskapare eller Kulturkapare?

Även jag är kulturskapare skriver Emma på Opassande.se och fortsätter:
Förresten, var det nån mer än jag som tyckte det var märkligt att skribenterna verkar tro att det finns nån utbredd vilja att förbjuda upphovsrätt som koncept? Var får de sånt ifrån, liksom? Vilka är det artikelförfattarna argumenterar mot ur det avseendet?

Naturligtvis openerar sig även Piratpartisterna och kulturpersoner som ”tvångsrekryterats in i denna lobbyorganisation …”.

Mikael Elmlund, Piratpartist skriver: Kulturskaparna, en ny tentakel på upphovsrättsmaffian?

Kulturen är, vad ni än tror, inte en produkt som produceras, paketeras och försäljs av professionella kulturskapare utan någonting som vi alla har en del i och som vi alla har rätt att ta del av och dela med oss av. Det skriver Fredrik Moberg, pirstpartist på bloggen Syrrans granne.

Markus Amalthea Magnuson hör också till dem som protesterar mot att bli indragen i denna lobbygrupp-
På bloggen Barnvagnen skriver han ett långt och läsvärt inlägg under rubriken Nej, ni representerar inte mig! och säger bland annat:
En grundläggande felaktighet i Kulturskaparnas utspel är förstås att de låtsas som att alla nämnda yrkesgrupper delar en och samma syn på sitt eget material, användningen av det, betalningen för det och återanvändningen av det. Det räcker med att konstatera att många skapare av film och musik – de två sfärer jag har mest erfarenhet av – är helt okej med att deras verk sprids fritt på nätet för att denna enhetliga bild av ”upphovsrättsinnehavarnas intressen” ska krackelera.

Så här skriver Fredrik Sand, vid Stockholms Handelskammare.

Upphovsrätt: Kulturskapare kliver ur askan

… Åter till upphovsrätten, den måste nog räddas undan sina ivrigaste försvarare. Det är de högljudda särintressena som gör att upphovsrättens legitimitet försvagas.  Låt oss i stället diskutera en reformerad upphovsrätt som gagnar alla intressenter. Det behövs när Internet och digitaliseringen har förändrat förutsättningarna för alla – för alltid.

Read Full Post »

[Uppdaterad, se länkar i slutet]

I gårdagens Sundsvalls Tidning (2010.02.08) finns en artikel om företagspolicy gentemot social medier. Om valet av öppenhet eller förbud mot Facebook, Twitter med mera. Frågan är var gränsen går inom medieföretagen själva. Vad kan man blogga om och var går gränsen för den interna debatten?

Sociala medier delar företagsvärlden, är rubriken i tidningen och i en sidoartikel intervjuas förre ST-medarbetaren Sofia Mirjamsdotter som skapat sig en position som expert inom sociala medier. Hon bloggar på Aftonbladet.se, och Samesamebutdifferent.se, men det var med bloggidentiteten Mymlan hon blev känd.

– Det är en ny kultur som handlar om öppenhet, möjlighet att dela med sig och att umgås. Människor med makt kan bli störda när vem som helst kan ge uttryck för sina åsikter. Det säger Sofia Mirjamsdotter i intervjun kring social mediernas plats på arbetsplatserna. Hon säger också:

– Samma lagar och regler gäller som i alla delar av samhället. Som anställd ska man till exempel vara lojal med arbetsgivaren.

Självklart bejakar medieföretagen Facebook, Twitter, YouTube med mera som arbetsredskap och publiceringsplattformar. Men var går gränsen för hur mycket av den interna diskussionen man kan torgföra?

I Sundsvall rullar just nu ”sjukhusskandalen” eller ”sjukhussåpan” där bypolitiken styr utvecklingen i landstinget. En bevakning som får sitt verkliga bränsle i alla kommentarer på nätet och i tidningen. Naturligtvis mängder av kommentarer och debattinlägg från de som själva jobbar i vården.

Men vad skulle hända om det drabbar oss själva. Är vi lika beredda att försvara öppenheten då? Kommer vi att även då bejaka transparens i Twitterflöden och på Facebook? Om exempelvis Björn Hedensjö, ny chef på DN.se, skulle utnyttja bloggandet på SSBD för att berätta om turbulensen på DN när nya kvastar sopar i det anrika tidningshuset.

Eller vad skulle hända om jag i min blogg berättade om en intern konflikt i vår koncern? Ponera att jag på vårt intranät publicerar ett inlägg som är kritisk till utvecklingen inom Mittmediakoncernen. Och att inlägget raderas för att det egentligen inte finns något debattforum på intranätet. Upprörd över censuren publicerar jag istället inlägget på min blogg.
Skulle jag då begå ett lagbrott eller vara illojal mot min arbetsgivare och riskera avsked?

Det skulle vara intressant att höra vad andra aktiva bloggare på tidningarna säger om ett sånt scenario. Vad säger Axel, Ylva och Mikael på Medievärlden? Vad säger Anders Mildner på SvD-bloggen, Anna Serner på TU eller Sören Karlsson på HD.se? Var går gränsen i era företag?

Kolla även omröstningen på TU.se kring användningen av social medier på jobbet. Visserligen få röstande än så länge, men förvånande att det finns medarbetare i medieföretag som säger nej till dessa aktiviteter på arbetstid.

Missa föresten inte Sofia Mirjamsdotters ”Veckan som gick, vecka 5”. Där finns tips på många intressanta bloggar, med anledning av utdelningen av Aftonbladets Stora Bloggpriset.

[uppdaterad]

Anders Mildner har ett utmärkt inlägg i frågan på svd.se under rubriken:

Fyra argument för Facebook på arbetsplatsen

Läs även Joakim Jardenberg som i tisdags (2010.02.09) satt i Nyhetsmorgon och kommenterade Facebook på jobbet.

Read Full Post »

[Dagsvara 2010 – 11]

Effektiviseringar och samordningsvinster – och vad händer med produkterna?
Daniel Bertils, redaktionschef, Hälsingetidningar

Kanske var det en freudiansk felsägning av Daniel Bertils när han inledde sitt anförande med att prata om de pågående stora förändringarna ”…som vi alla drabbas av …”. Han rättade sig snart och mildrade uttrycket. I slutet av sin föreläsning återkom han dock som hastigast till en del farhågor.

Daniel Bertils berättade om att man, ”Gjort om det mesta i olika omgångar de senaste tio åren.”

Han hävdade att trots att man drastiskt dragit ner kostnaderna, så gör man ändå bättre produkter.

”Vi har varit noga med den lokala förankringen. Vårt framgångsrecept är den starka lokala närvaron.
Allt måste göras med hjärtat”
, förklarar Daniel Bertils.

”Vi har varit extremt öppna med allt vad som görs och de resultat som blir. Ledningen har varit aktiva i möten, medarbetarsamtal med mera. Det är viktigt att behålla själen, att behålla engagerade medarbetare.”

Hur kan man då hävda att man gör bättre produkter med färre personer och lägre budget?
”Jo, vi har tvingas ompröva olika arbetsformer. Vi har hittat mer strukturerade arbetssätt som ger större möjlighet till improvisation och snabbhet.”

Men ibland blir det fel, erkänner han. Som satsningen på Ljusdals-Posten. Man ökade utgivningen från fyra till sex dagar och gjorde samtidigt fylligare tidningar. Men förstod snabbt att detta ville inte läsarna ha. Den för dem relevanta lokala journalistiken försvann i sånt som de inte ville läsa.

Satsningen på webben är en satsning på en nyhetsportal med innehåll från alla Hälsingetidningar. helahälsingland.se är ett nytt varumärke som placerat Hälsingetidningar på webben. Det är en helt annan produkt än tidningen och ersätter inte papperstidningen (ännu). Jo. exakt så stod det på hans presentation, men han nämnde inget om när han tror att den bortre parantesen för tidningen finns.

I Hälsingland satsar man på en produktionsenhet/sidverkstad med layoutstyrd redigering. Men man har ändå varit noga med att ledningen för nyhetsarbetet ska ligga lokalt för de olika tidningarna, se helahälsingland.se.

Trots att Hälsingetidningar gjort om det mesta de senaste tio åren så fortsätter nu förändringsarbetet, men nu med MittMediakoncernen som dirigent. Centraliserad it- och ekonomiavdelning, centraliserad annonsproduktion och centraliserad kundtjänst. Det görs i inledningen, men det kommer mer senare.
”Den stora förändring som nu är på gång har uppenbara risker, engagemanget kan försvinna om samordningen blir för total.
Det gäller att förvalta dessa samordningar på ett klokt sätt”
, avslutade Daniel Bertils.

Daniel Bertils redaktionschef Hälsingetidningar berättade om de förändringens vindar som blåser över norrlandskusten.

Daniel Bertils redaktionschef Hälsingetidningar berättade om de förändringens vindar som blåser över norrlandskusten.

Innehåll:

Presentation:

Read Full Post »

[Dagsvara 2010 – 7]

Erfarenheter från spelbranschen – om att bli störst på mycket kort tid
Martin Walfisz, fd. VD Massive Entertainment, numera grundare, Planeto

Grundaren av Massive Entertainment och Planeto berättade om hur han att lyckats internationellt med lanseringen av succéspelet ”World in Conflict”. Med denna erfarenhet i bakfickan är han övertygad om att lyckas även med den senaste satsningen – Facebookspelet Planeto.

Martin Walfisz börjar med en översikt av spelbranschen där WoW (Word of Warcraft) är den dominerande aktören. Men Martins Word of Conflict är också en betydande aktör. Numera uppköpt av ett av de stora spelbolagen. Istället satsar nu entreprenören Martin Walfisz på en helt ny produkt, Planeto. Ett frågespel på nätet.

Martin berättar att Planeto lånar en del av innehållen från spelbranschen exempelvis WoW, där man kan ladda förmåner ju bättre man svarar.

Han berättar också om den diskussion vi hade vid lunchbordet där en av deltagarna berättade att hennes dotter fått en Nintendo DS i julklapp.
– Varför fick hon inte istället en iPod Touch och därmed ha fått möjligheten att ladda ner och välja bland massor av spel, undrade mamma Karin.

– En berättigad fråga, konstaterar Martin Walfisz, iPhone och iPod Touch är en otroligt bra spelplattform.

Han berättar också om ett onlinespel som snabbt blivit en riktig succé, nämlinen FarmVille. Det lanseras i juni 09 och fick 50 miljoner användare på fyra månader. Anledningen är att det är ett Facebook-spel. Via Facebook sprids informationen om spelet och mång triggas att använda spelet och tävla med sina Facebook-vänner.

”Kanske finns det även möjlighet att skapa ett frågespel med utgångspunkt i tidningarnas nyhetsflöde”, föreslår Martin.

Efter beskrivningen av spelbranshen går Martin Walfisz över på del två i sin presentation med rubriken:
Nyhetsbranschen – en entreprenörs betraktelse

Han börjar med att visa en graf från TU som visar upplageutvecklingen för den svenska dagspressen, alltså en kurva som obönhörligt pekar neråt och frågar: Vad kan vi göra?

  • Ta betalt för besökarna inte av, det vill säga annonsörerna betalar för att de når ett visst antal läsare.
  • Ta betalt för andra tjänster.
  • Ta betalt av besökarna för innehållet.

Jag tror att läsarna är villiga att betala för nyhetsinnehåll på nätet, förklarar Martin Walfisz. Problemet är att alla lägger ut innehållet gratis.

Han har en lösning som han kallar Multiscription. ”Lösningen är att alla dagstidningar bestämmer sig samtidigt för att ta betalt för innehållet på nätet och skapar en gemensam publiceringstjänst där läsarna fritt kan välja bland olika tidningar.”
Kontot ska vara gratis till en början. När man fått tillräckligt många kunder börjar man ta betalt:
Prenumerationsintäkterna fördelas rättvist baserat på vad användaren läst mest.

Kommentar från publiken:
Tidningsbranschen har ju redan multiscription i annonsbranschen genom de annonspaket som finns. Då borde man även kunna komma överens om detta.

Är det någon som tror att detta är realistiskt? Kommentera gärna.

Innehåll och presentation:

Read Full Post »

Older Posts »